tisdag 29 januari 2013
Vi är hemma!!
Det var inte det enklaste, inget smakade henne och då fick hon både pannkakor och yoghurt. Hon kväljde sig vid varje tugga och tillslut kände jag att vi inte skulle plåga henne mer. Vi tog en promenad ned till kafeterian där vi hittade en chokladboll som Molly blev sugen på. Hon orkade äta ungefär en fjärdedel av den innan det blev för mycket men det var jättebra!
Vi gick upp till avdelningen igen och då kommer en sköterska och frågar Molly om hon ville ha en glass och det var tydligen helt rätt att erbjuda fröken just i dag! Den slank ned fortare än kvickt och sedan sprang hon runt och frågade, var är hon, var är hon? Vem letar du efter, frågade jag! Den snälla doktorn (alla som jobbar på sjukhus är doktorer enligt Molly) som jag fick glassen av. Jag älskar henne och vill krama henne! Jo det är så med Molly, vägen till hennes hjärta går via magen, vill du ha en livslång, trogen vän, ge henne något gott att äta. Sköterskan fick sin kram med en liten tår i ögat!
Efter lite lek och TV-tittande, kom doktorn igen, kände lite och säger att magen har reagerat bra, ni kan få åka hem!! Underbart!!
Tyckte jag i alla fall. Molly, som konstant har tjatat och gråtit om att hon vill åka hem, har till slut insett fördelarna med att ligga på sjukhus. Man får presenter hela tiden, en fantastiskt rolig lekterapi, TV-apparater i varje rum med massor av roliga program och filmer och hur mycket människor som helst som har all tid i världen att lyssna på dina berättelser och busa med dig. Vill man verkligen åka ifrån ett sådant paradis? Särskilt som man mår bättre nu med all smärtlindring!
"Neeeej, jag viiiill inte åka hem, jag vill stanna häääär!"
Suck! Värre blev det när sköterskan skulle ta bort nålen, nu gjorde ju inte heller den ont, den ville hon ha kvar för att visa Theo och Ludvig...
Efter att ha blivit mutad med ännu mer presenter gick hon dock med på att låta ta bort den och hon började nog känna att det faktiskt skulle bli ganska skönt att få komma hem och få sova bredvid pappa igen!
Vi åkte förbi Casa och hämtade upp Theo och sedan åkte vi förbi verkstan och kramade lite på pappan och så bar det av hemåt!
Molly har alltså en så kallad körtelmage. Det innebär att lymfkörtlarna i magen svullnar vid infektion, på samma sätt som de i armhålorna och på halsen kan göra. Detta kan göra riktigt ont och vara väldigt svårt att skilja från en blindtarmsinflamation, särskilt på små barn där det är svårt att se ordentligt med ultraljud. Nu ska hon vila och få rejält med smärtstillande ett par dagar. Det kan ta upp till två veckor innan man mår bra igen men vi är tacksamma för den diagnosen, jämfört med allt annat de har misstänkt. Dessutom är det viktigt att hon äter, i detta skede mindre viktigt. Så nu blir det favoritmat för hela slanten!
Nu ska hon äta Chicken Nuggets med pommes frites och sötsur sås och dricka milkshake till, sedan blir det sängen för både henne och mig, för sömn blev det ju inte så mycket med i natt...
Tack för all stöttning och uppmuntran från er alla därute, både här på bloggen, via sms, FB, Instagram och telefon. Det betyder jättemycket för oss i en sådan här situation.
En jobbig natt men trevligare morgon!
Febern gick upp när vi satt där och hon fick sådan frossa så hela hon bara skakade. Lite febernedsättande och en värmedyna fick henne att slappna av. Då passade de på att ta ett nytt blodprov men nu kunde de ta det genom nålen, vilket Molly uppskattade väldigt, "nu behöver jag inte gråta för det gör inte ont!"
Så småningom somnade hon i min famn och jag kunde lägga henne i sängen där hon sedan sov gott länge! Hon sov till och med genom ronden, vaknade bara till lite när de klämde henne på magen men somnade strax om igen.
När hon sedan vaknade kom det fler läkare som skulle klämma henne på magen men då var hon på toppenhumör och visade alla sina gosedjur och pratade. Droppet var slut, så det kunde kopplas bort. När de skulle skölja ur nålen, gjorde det jätteont och det goda humöret var som bortblåst.
Det kom det tillbaka till viss del när hon fick dricka festis! Godis!
Ännu mer kom den tillbaka när vi fick gå ned till lekterapin!!
Lyckan blev stor när hon upptäckte det fina lekhuset! Nu är nog frågan den hur vi ska få med henne härifrån...
måndag 28 januari 2013
En natt på Östra
En ultraljudundersökning som var både smärtsam och långdragen gjorde att hon nästan bröt ihop. Jag har aldrig hört henne gråta så hjärtskärande. Hon var precis skräckslagen och skakade i hela kroppen innan men när doktorn började undersökningen tog hon sig samman på ett sätt som få vuxna hade klarat av. Hon låg blixt stilla, trots att hon grät av smärta! Min tappra, modiga lilla prinsessa!
Efter ultraljudet tog läkarna beslutet att lägga in henne med dropp. Detta för att tarmarna ska få vila och för att kunna ha henne under uppsikt. De misstänker att det är så kallad körtelmage, att körtlarna i magen svullnar vid infektion, på samma sätt som de på halsen och i armhålorna kan göra och detta kan vara oerhört smärtsamt.
Efter en dos smärtstillande så piggnade hon till lite och vi fick faktiskt några leenden! Sedan fick vi komma upp på rummet och Molly blev överlycklig när hon fick se det fina lekrummet! Hon ville genast sätta sig och rita och gjorde en jättefin teckning till sin pappa!
Snart var det roliga dock slut, droppet skulle sättas! Nu var Molly så trött på allt och bara grät och grät. Det hela blev ju inte bättre av att det var väldigt svårt att sätta nålen och de fick försöka först i armhålan och sedan på ena handen innan de fick ordning på det, Hon hade ett gott hull sa de men det gjorde det svårare att få i nålen ordentligt.
Precis när vi var klara kom den hett efterlängtade pappan! Så skönt att få en jättekram av pappa när man är så ledsen! Många och långa godnattkramar blev det innan hon släppte iväg honom hem!
Nu har hon fått lite mer smärtstillande och sover så gott med alla sina gosedjur runt sig!
En dag på Östra. Igen...
Med lite smärtstillande i kroppen och massa roliga leksaker blev den första delen av väntan inte allt för smärtsam. Dessutom har hon lärt sig något nytt, mycket roligt; att kissa i plastmuggar!
Däremot är hon inte helt överförtjust i alla läkare som ska klämma på hennes onda mage. Till slut säger hon till doktorn att han inte behöver klämma, hon kan göra det själv! Och när de, återigen, ska sticka henne i fingret, frågar hon sköterskan varför de sticker henne där, hon har ju inte det minsta ont i fingret, bara magen...
En ljusglimt under dagen var när pappan kom förbi innan han skulle hämta Theo från skolan för vidare transport till simningen men kraschen när han var tvungen att åka var oändlig med många tårar. Tackolov kom Lisa efter ett tag och livade upp stämningen.
Nu väntar vi på en ultraljudsundersökning som ska visa om det är blindtarmen som spökar eller "bara" körtelmage. UVI uteslöts ju i morses och njurbäckeninflamation har uteslutits under dagen och vi hoppas innerligt på att även blindtarmsinflamation kan uteslutas. Men hon fastar och emblas för säkerhets skull.
söndag 27 januari 2013
En dag på Östra.
Jag klämde lite försiktigt på magen och hon tjöt som en stucken gris. Det gjorde jätteont runt naveln och runt om till ryggen på högersidan.
Efter ett samtal till 1177 begav vi oss mot barnakuten på Drottning Silvias Barnklinik på Östra för att en doktor skulle få titta på henne. Theo fick följa med också men blev upphämtad av Labbe i en liten glipa mellan jobben. Theo skulle ju på Bowlingkalas och det ville han absolut inte missa. Vid sådana här tillfällen känns det väldigt jobbigt att man har släkten så långt borta...
Vi fick vänta länge innan vi fick anmäla oss på akuten men sedan gick det snabbt. Det klämdes, togs temp och undersöktes noga och så togs ett urinprov som gav ett tydligt svar; urinvägsinfektion! Då fick vi en valmöjlighet, antingen vänta kvar länge på akuten bland alla RS-sjuka spädbarn eller åka hem och ringa vårdcentralen i morgon bitti. Det valet var inte särskilt svårt, så nu är vi hemma igen och ger både alvedon och ipren mot smärtan.
De tyckte att Molly var så duktig och tapper på sjukhuset så hon fick både ett Bamseklistermärke och ett paprikagosedjur! "Tack så mycket, jag älskar paprika" säger Molly.
När vi åker från sjukhuset säger Molly att hon är hungrig!!! Jippi, vad vill du äta, du får välja vad som helst! Nuggets och pommes frites, blev svaret!
Vi mötte upp en hungrig pappa på det nya Max vid Torpavallen för lite slafsiga (men bättre än Gyllene Måsen) hamburgare. Tre nuggets och en halv påse pommes och lite mjukglass slank ned! All energi är bra energi i det här läget!
Sedan var det dags att hämta upp partyprissen på Strike & Co och bege oss hemåt.
Nu har Molly fått en påfyllning smärtstillande, så hon kan få lite välbehövlig sömn och kanske vi andra också. Kan behövas...
lördag 26 januari 2013
Kompis Arvid och feber...
Theo vill ju så hjärtans gärna ha en lillebror eller lillasyster till och när han nu inte får det så har han "adopterat" Victor som sin bonusbror. Han tycker att det är så himla roligt med småbäbisar men vi har sagt att nu får han hålla tillgodo med Victor och alla småkusiner som drösar in.
Theo körde dansstopp med småttingarna men det urartade ganska snabbt, det där med att stå still är ju inte en 3 1/2-årings starkaste sida...
Som sagt... Pausadelen faller ganska snabbt bort.
Victor har precis upptäckt majskrokarnas förtrollade värld, så nu ska jag sanera bord, stol och golv. Saneringen av Victor, som sannerligen behövs, får Kerstin fixa när de har kommit hem.
Mycket bus, prat och skratt och pyttepytte lite tjat har fyllt dagen. Efter middagen nu på kvällen var alla ganska trötta. Molly däckade fullständigt och bara grät men det fick sin förklaring.
39 graders feber....
Suck...
Så skönt det är med helg!
Jag och Molly roade oss med att leka med kameran. Först fotade jag henne...
sedan var det hennes tur att fota mig.
Molly var ovanligt pigg, trots att de har haft hennes favoritaktivitet på Casa under dagen. Skogspromenaden! Vilken lycka det är att få gå ut genom grinden med sina kompisar och lite matsäck i ryggsäcken! När de kommer tillbaka till skolan arbetar de vidare med vad de har sett och gjort där ute i vildmarken.
Väl hemkomna, efter dansen, fixade vi till lite hamburgare. Gott och snabbt, innan det var dags för Molly att nattas. För Theos del är fredagskvällar veckans höjdpunkt! Att sitta i soffan och mysa med pappan och kolla på Gladiatorerna och kanske, kanske äta lite chips! Utan lillasyster och mamma!
Trollen vaknade tidigt nu på morgonen. Molly redan strax efter 6 och Theo, en timme senare. Efter en snabb frukost sprang Theo över till Isak. Det blir ju inte så mycket lekt på vardagarna, speciellt inte nu sedan alla aktiviteter har kört igång, så när helgen kommer är det hett efterlängtad att få springa över till grannen så fort det bara går!
Molly, vår lilla godisråtta, valde att stanna hemma och äta LÖRDAGSGODIS!! Dessutom får hon besök snart, kompisen Arvid ska komma hit och leka en stund. De träffas ju varje dag på Casa men det blir annorlunda när man leker hemma.
Vi bjuder självklart våra mest matglada gäster på lunch, därför står det en gryta med köttfärssås och puttrar på spisen!
När vi ändå håller på och lagar mat, kan man lika gärna fixa lite till. En rostbiff till morgondagens middag. Ugnssteks på låg värme och vår sedan ligga i marinad under natten. Mmmmm
fredag 25 januari 2013
En dag som denna...
När ska vi kunna bota?
Livet ska inte ta slut innan det knappt ens har börjat. När man egentligen ska vara ute och upptäcka världen. Göra dumheter. Utbilda sig. Bilda familj. Allt är borta.
Det är så fel, fel, fel, fel, fel...
ORÄTTVIST!!
Fuck cancer!
Ta vara på livet, man vet inte hur länge man har kvar det! Ta vara på de nära och kära, man vet inte hur länge man har kvar dem.
Kramas!
torsdag 24 januari 2013
Dagens Mollycitat
Självklart följt av ett asgarv som bara kan komma från en fnissig snart-fyra-åring...
Mycket, är ordet som bäst sammanfattar den här torsdagen.
Labbe fick ge sig av hemifrån vid 5-snåret för att byta lite däck. Jag vaknade till när han larmade på ytterdörren och kunde inte somna om sedan. Fördelen med det är ju att vi inte försov oss och kom i god tid till skolan. Sedan var det ett effektivt jobbande fram till lunch. Sparrissoppa med bacon ned i magen, vilken verkade suga åt sig all energi, för i resten av kroppen fanns det verkligen inget av den varan.
På denna icke existerande energi, lyckades jag ändå, på något sätt, inte bara ta mig igenom eftermiddagen på jobbet, utan även ett möte med skolan, angående Ludvigs övergång till åttan och sedan hämta upp Theo vid kören och ta oss hem genom köerna.
Mat fick dock bli pannkakor från frysen till barnen och ett stekt ägg till mig. Labbe löser mat på egen hand, han försöker få ordning på Toyotans bromsar.
På tal om kören, nu är det snart musikaldags igen. Nästa söndag klockan 17 närmare bestämt, i Härlanda Kyrka. Nu håller vi tummarna för att Theo håller sig frisk den här gången!
Nu ska jag ta mig en panodil och hoppas på att det räcker för att bota huvudvärken som är i antågande.
God natt!
tisdag 22 januari 2013
Kan man få tillbaka sin vanliga färg på håret?
I dag hämtade jag bara en trollunge på skolan, den yngsta. Den äldre skulle med världens bästa Evelina hem! Total lycka! Han skuttade upp ur sängen i morse, på med kläder och i med frukost på två röda och fattade inte alls varför vi inte kunde åka redan klockan 7...
Ännu lyckligare var han när han kom hem och bubblade på om allt de gjort. Till slut fick jag dämpa honom lite, för han hade en lillasyster som var rejält avundsjuk på att inte hon också hade fått åka med hem till Evelina.
Lyckan blev nästan överväldigande, för honom, när han fick post. En inbjudan till Bowlingkalas nu till helgen hos en annan favorittjej! Han studsade runt som en kula i ett flipperspel. Theo har haft en alldeles otroligt bra dag i dag, skulle man nog kunna sammanfatta det hela, utan att överdriva...
Själv har jag fått öka på Levaxindosen igen, värdena hade blivit sämre än sist, trots högre medicinnivå. Suck!
Nu ska jag säga hej då till Labbe som ska ut och jobba...
måndag 21 januari 2013
Härlig simskoledag!
"När jag väger så hög (handmåttning strax ovanför huvudet), då ska jag simma utan min mamma eller min pappa med bara fröken och då är jag jääääättestor och fyra år!!"
Fast lite trist kommer det bli för mamman i alla fall. Jag vill ju få vara med på simningen! Ska jag aldrig få vara med igen? Nej, vi ska inte skaffa en liten till bara för att jag vill vara med på babysim eller minisim! Känns som att det är enklare att börja jobba som instruktör istället...
Trötta barn som somnade i bilen på väg hem=pigga barn efter middagen som inte alls vill gå och lägga sig och sova.
Efter många och långa diskussioner och en mycket modig pojke som tog hjälp av sin (totalt orädda) lillasyster för att gå upp på (den kolmörka) övervåningen för att hitta sitt gosedjur, Bubbles men hittade Hello Kitty där istället, för att hitta Bubbles i sängen sedan, så gick de med på att sova...
Nu sover de gott i alla fall och jag ska strax göra detsamma. Labbe däremot, är ute i kylan och jobbar och jobbar...
Tävling hos Susanne P!
Susanne P: Tävling/utlottning...
söndag 20 januari 2013
Städdag
Vi har även köpt nya täcken och kuddar, så vår tvättmaskin har verkligen fått bekänna färg här i helgen. Så skönt med sprillans nytt i sängen, fluffigt och mysigt!
Barnen har varit superduktiga och städat sina rum och Ludvig har även städat en hel del annat också. Femton års tjat har äntligen börjat ge resultat...
Till lunch blev det kokt wienerkorv med räksallad, för att det skulle gå snabbt att både laga och äta.
Till middag gjorde vi en couscoussallad med grillade grönsaker, ost, grillad kyckling, avocado och ölkorv. Vitlöksbröd kryddade med persillade hade vi till. Lite sommarkänsla i den maten!
Nu var den här helgen till ända och i morgon bitti kör vardagen igång igen med skola och simning.
Dagen Mollycitat
Jag: Jaa, Molly, du har gått upp jättebra!
Molly: Ja, nu väger jag så här lång! (Varpå hon måttar med handen ovanför huvudet)
lördag 19 januari 2013
En stor dag för Molly!
En dag i vecka är barnen på förskolan ute hela förmiddagen, i det förlängda klassrummet. De går ut i skogen och upptäcker, leker och det viktigaste av allt, äter en liten matsäck! Första terminen när man går på Casa, så är det så mycket nytt så då går man inte ut på det sättet, det kommer man igång med när man har blivit ordentligt hemmastadd och varm i kläderna. Molly har ju hört Theo berätta om dessa fantastiska promenader, de fortsätter med dem upp i årskurserna och hon har också sett sina äldre kamrater få gå iväg och komma tillbaka med spännande berättelser. Under höstterminen frågade hon ofta när det skulle bli hennes tur att få gå på promenad och jag svarade samma sak varje gång, efter jul när skolan börjar igen, då blir det din tur. Och igår var det då äntligen dags! En liten matlåda med kex och ost och en vattenflaska packades ned i ryggsäcken där sittunderlaget redan fanns på plats. Hon var alldeles studsig hela vägen till skolan och minst lika studsig när jag kom och hämtade henne några timmar senare. Hon bubblade lyckligt om vad de hade gjort, de hade gått låååååångt upp till en jääääättestor sten och så hade de ätit mat och lekt. Fröken förklarade att de hade gått ut genom grinden och upp för kullen som ligger precis bredvid och där, på toppen hade de sedan hållt till. En alldeles lagom lång promenad för ett gäng pigga treåringar!
Helt slut var hon i alla fall och hon somnade på två röda när vi åkte från skolan.
Vi gottade oss med ribs, rostbiff, potatissallad och oliver med mera igår. Skulle fotat men var så hungrig så jag missade det och kom inte på det förrän maten var, i princip, slut. Himla gott var det i alla fall!
Lite sovmorgon fick vi i dag men sedan var lilltrollet alldeles vrålhungrig, så det var bara att pallra sig upp och utfordra henne. Strax därpå vaknade övriga familjemedlemmar också, utom Labbe, som var ute och jobbade sedan flera timmar tillbaka.
Det har varit riktigt smällkallt i dag men otroligt vackert väder! Molly höll ut i nästan en timme ute innan hon ville gå in för att hon frös. Theo däremot hade inga som helst planer på att gå in. Först spelade han och grannpojken hockey, sedan hjälpte han vår andra granne att ta lite häftiga bilder på när Theo åkte på sin snowracer, dragen av deras bil. Ytterst långsamt men fotat på ett sådant sätt så att det ska se ut som om det är full fart. Theo hade hur kul som helst när han fick åka fram och tillbaka på gatan här ute! När de hade tagit en sisådär 400 bilder och hade så det räckte, så övergick Theo till att busa med deras lilla hund, Nismo. De lekte och busade så det stod härliga till!
I
kväll blev det kasslergratäng med ris. En favoritgratäng från när jag var liten med majonnäs, vispad äggvita, senap och grädde i gratängsåsen. Så gott!
Nu är julen helt slut, även här. Pepparkakshuset är kraschat och åtminstone delvis uppätet!
Gottgottgottigottgott!
Tidig lördag
Tackolov för Bollibompa!
Nu en stor kopp te och en skvätt honung för att fira lördag och för att fjäska med min bråkande hals.
fredag 18 januari 2013
The Egg, by Andy Weir
Fick ett litet tips från Lisa.
You were on your way home when you died. It was a car accident. Nothing particularly remarkable, but fatal nonetheless. You left behind a wife and two children. It was a painless death.
The EMTs tried their best to save you, but to no avail. Your body was so utterly shattered you were better off, trust me. And that’s when you met me.
“What… what happened?” You asked. “Where am I?” “You died,” I said, matter-of-factly. No point in mincing words.“There was a… a truck and it was skidding…” “Yup,” I said. “I… I died?” “Yup. But don’t feel bad about it. Everyone dies,” I said. You looked around. There was nothingness. Just you and me. “What is this place?” You asked. “Is this the afterlife?” “More or less,” I said. “Are you god?” You asked. “Yup,” I replied. “I’m God.”“My kids… my wife,” you said.“What about them?” “Will they be all right?” “That’s what I like to see,” I said. “You just died and your main concern is for your family. That’s good stuff right there. ”You looked at me with fascination. To you, I didn’t look like God. I just looked like some man. Or possibly a woman. Some vague authority figure, maybe. More of a grammar school teacher than the almighty.
“Don’t worry,” I said. “They’ll be fine. Your kids will remember you as perfect in every way. They didn’t have time to grow contempt for you. Your wife will cry on the outside, but will be secretly relieved. To be fair, your marriage was falling apart. If it’s any consolation, she’ll feel very guilty for feeling relieved.” “Oh,” you said. “So what happens now? Do I go to heaven or hell or something?” “Neither,” I said. “You’ll be reincarnated.” “Ah,” you said. “So the Hindus were right,” “All religions are right in their own way,” I said.
“Walk with me. ”You followed along as we strode through the void. “Where are we going?” “Nowhere in particular,” I said. “It’s just nice to walk while we talk.” “So what’s the point, then?” You asked. “When I get reborn, I’ll just be a blank slate, right? A baby. So all my experiences and everything I did in this life won’t matter.” “Not so!” I said. “You have within you all the knowledge and experiences of all your past lives. You just don’t remember them right now. ”I stopped walking and took you by the shoulders. “Your soul is more magnificent, beautiful, and gigantic than you can possibly imagine. A human mind can only contain a tiny fraction of what you are. It’s like sticking your finger in a glass of water to see if it’s hot or cold. You put a tiny part of yourself into the vessel, and when you bring it back out, you’ve gained all the experiences it had.“You’ve been in a human for the last 48 years, so you haven’t stretched out yet and felt the rest of your immense consciousness. If we hung out here for long enough, you’d start remembering everything. But there’s no point to doing that between each life.”
“How many times have I been reincarnated, then?” “Oh lots. Lots and lots. An in to lots of different lives.” I said. “This time around, you’ll be a Chinese peasant girl in 540 AD.” “Wait, what?” You stammered. “You’re sending me back in time?” “Well, I guess technically. Time, as you know it, only exists in your universe. Things are different where I come from.” “Where you come from?” You said.“Oh sure,” I explained “I come from somewhere. Somewhere else. And there are others like me. I know you’ll want to know what it’s like there, but honestly you wouldn’t understand” “Oh,” you said, a little let down.
“But wait. If I get reincarnated to other places in time, I could have interacted with myself at some point.” “Sure. Happens all the time. And with both lives only aware of their own lifespan you don’t even know it’s happening.” “So what’s the point of it all?” “Seriously?” I asked. “Seriously? You’re asking me for the meaning of life? Isn’t that a little stereotypical?” “Well it’s a reasonable question,” you persisted.I looked you in the eye. “The meaning of life, the reason I made this whole universe, is for you to mature.” “You mean mankind? You want us to mature?” “No, just you. I made this whole universe for you. With each new life you grow and mature and become a larger and greater intellect.” “Just me? What about everyone else?” “There is no one else,” I said. “In this universe, there’s just you and me. ”You stared blankly at me. “But all the people on earth…” “All you. Different incarnations of you.” “Wait. I’m everyone!?” “Now you’re getting it,” I said, with a congratulatory slap on the back.
“I’m every human being who ever lived?” “Or who will ever live, yes.” “I’m Abraham Lincoln?” “And you’re John Wilkes Booth, too,” I added. “I’m Hitler?” You said, appalled. “And you’re the millions he killed.” “I’m Jesus?” “And you’re everyone who followed him. ”You fell silent. “Every time you victimized someone,” I said, “you were victimizing yourself. Every act of kindness you’ve done, you’ve done to yourself. Every happy and sad moment ever experienced by any human was, or will be, experienced by you.”You thought for a long time.“Why?” You asked me. “Why do all this?” “Because someday, you will become like me. Because that’s what you are. You’re one of my kind. You’re my child.” “Whoa,” you said, incredulous. “You mean I’m a god?” “No. Not yet. You’re a fetus. You’re still growing. Once you’ve lived every human life throughout all time, you will have grown enough to be born.”
“So the whole universe,” you said, “it’s just…” “An egg.” I answered. “Now it’s time for you to move on to your next life. ”And I sent you on your way.
http://galactanet.com/oneoff/theegg_mod.html
torsdag 17 januari 2013
Snart är det fredag!
Stanna upp lite! Jag vill faktiskt få hinna njuta lite av livet också!
Vi har ju ganska många roliga bilar som är kunder hos oss. Jaja, det är ju ägarna som är våra kunder men det är ju bilarna som vi tar hand om, deras hjul i alla fall. Här är, i vilket fall, en väldigt rolig bil! En av Tonys limousiner. Om ni någon gång skulle vilja lyxa till det lite, njuta av livet, så kolla in hans hemsida; www.royallimo.se.
Theos tennis och kör har kört igång igen, så nu tillbringar Molly och jag torsdageftermiddagarna i Härlanda kyrka medan han sjunger. Pyssel, varm choklad och kaffe. I dag hade Sara med sig en påse nötter och det är något Molly älskar så hon fjäskade nog till sig halva påsen till slut. Lilla gottegrisen!
Jag blir lite förtvivlad när vi sitter där, för varje vecka kommer det en farmor/mormor dit med två barn. Dessa ungar är högt och lågt hela tiden. Körlokalen ligger nere i källaren, under själva kyrksalen och nås med en lång stentrappa. Trappan är öppen åt ena sidan, från armhöjd till taket. Där löper en mur som från trappan sett inte är hög med från lokalen nedanför är det cirka 3 meter ned till stengolvet. Där uppe på den muren låter den här tanten sina barnbarn vandra omkring. Varje gång. Visst att man inte ska överbeskydda sina barn men det där är rent livsfarligt! Muren är inte mer än kanske 20 centimeter bred och det är, som sagt, väldigt långt ned till golvet och ett litet snedsteg när de båda barnen busar runt däruppe... Dessa barn får bete sig och göra precis som de vill, utan att farmor/mormor säger ett knyst. Jag kan absolut inte förstå ett sådant beteende, att man inte vågar/vill sätta gränser för sina barn?
Nä, nu är det färdiggnällt för i dag!
Här har vi börjar bygga upp stämningen inför jul, köttbullar och prinskorv, ackompanjerat av Molly som sjunger julvisor på högsta volym! Snart bara 11 månader kvar! Härligt!
Jodå, jag hade rätt. Tyvärr!
Så summan för vår del blir att det dels kostar betydligt mer pengar att ta sig till jobbet, plus att det tar längre tid.
Lysande!



















































