Dag tre på inskolningen. Molly skrattar när vi säger att nu ska vi till Mammut. Går och tar fram sina skor och hjälper till att ta på sig jackan. Packar kanin och napp i sin väska och går mot dörren. Så långt allt väl! Fast just den här dagen hade vi SAABen för Toyotan var på rostskyddsservice. Och i SAABen får Molly sitta i baksätet. Och det gillar hon inte! Inte alls! Och det talar hon om för hela världen! Och som grädde på moset får Labbe jourjobb på morgonen så han kan inte köra pojkarna till skolan. Hela vägen in till Casa går det jättebra, då sitter ju killarna bredvig henne och skojar. Men tillbaka till Öjersjö... En resa på 20 minuter i köerna men det kändes som 20 timmar! Hon skrek som om någon höll på att sticka kniven i henne! Och det fortsatte hon med när vi kom in på Mammut. Det var inte tal om att lämna direkt vid dörren som jag kunde göra igår, jag fick gå med in och var med en stund.
När det var dags för samling tänkte vi att nu kan jag försöka gå, samlingen gillar hon; frukt och sång! Hej då, Molly, säger jag och hon svarar med ett illvrål! Jag biter ihop och stänger dörren. Usch! Jag hör henne tystna en liten stund och barnen börjar sjunga. Då börjar hon gasta igen! Camilla får ta med henne ut för att de andra barnen ska höra vad de sjunger. Jag smyger bort mot lärarrummet så hon inte ska se mig. Där kan jag sitta och tjuvkika på henne när hon är ute på gården.
Väl ute går det jättebra en stund och hon gräver i sanden och gör fina sandkakor men sen kommer hon på sig och börjar vråla igen. Då har de andra barnen också börjat komma ut och i samma stund kommer Annike bort till mig och säger att det är nog bra om jag kommer nu.
Jag går ut på gården och så fort har nog Molly aldrig sprungit förrut (säger ju egentligen inte så mycket med tanke på att hon bara har gått i tre veckor...) Hon kramas och kramas, jättehårt. Vill inte att vi sätter oss och leker tillsammans, ska bara kramas. Tillslut vill hon ändå gunga.
Och det är ju faktiskt väldigt skönt att gunga och är man helt färdig efter en hel förmiddags skrikande, så går det som det går..
Sen var det lunchdags. Tanken var från början att Molly skulle äta själv, utan mig men de planerna lades snabbt på hyllan. Jag fick sitt med bredvid henne. Nu var hon på sitt vanliga, strålande humör igen. Mat är ju en av hennes favoritsysselsättningar.
