Vi är hemma!!

Efter ett riktigt roligt besök på lekterapin, skulle vi försöka få Molly att äta för att se hur magen reagerade.

Det var inte det enklaste, inget smakade henne och då fick hon både pannkakor och yoghurt. Hon kväljde sig vid varje tugga och tillslut kände jag att vi inte skulle plåga henne mer. Vi tog en promenad ned till kafeterian där vi hittade en chokladboll som Molly blev sugen på. Hon orkade äta ungefär en fjärdedel av den innan det blev för mycket men det var jättebra!

Vi gick upp till avdelningen igen och då kommer en sköterska och frågar Molly om hon ville ha en glass och det var tydligen helt rätt att erbjuda fröken just i dag! Den slank ned fortare än kvickt och sedan sprang hon runt och frågade, var är hon, var är hon? Vem letar du efter, frågade jag! Den snälla doktorn (alla som jobbar på sjukhus är doktorer enligt Molly) som jag fick glassen av. Jag älskar henne och vill krama henne! Jo det är så med Molly, vägen till hennes hjärta går via magen, vill du ha en livslång, trogen vän, ge henne något gott att äta. Sköterskan fick sin kram med en liten tår i ögat!

Efter lite lek och TV-tittande, kom doktorn igen, kände lite och säger att magen har reagerat bra, ni kan få åka hem!! Underbart!!

Tyckte jag i alla fall. Molly, som konstant har tjatat och gråtit om att hon vill åka hem, har till slut insett fördelarna med att ligga på sjukhus. Man får presenter hela tiden, en fantastiskt rolig lekterapi, TV-apparater i varje rum med massor av roliga program och filmer och hur mycket människor som helst som har all tid i världen att lyssna på dina berättelser och busa med dig. Vill man verkligen åka ifrån ett sådant paradis? Särskilt som man mår bättre nu med all smärtlindring!

"Neeeej, jag viiiill inte åka hem, jag vill stanna häääär!"

Suck! Värre blev det när sköterskan skulle ta bort nålen, nu gjorde ju inte heller den ont, den ville hon ha kvar för att visa Theo och Ludvig...

Efter att ha blivit mutad med ännu mer presenter gick hon dock med på att låta ta bort den och hon började nog känna att det faktiskt skulle bli ganska skönt att få komma hem och få sova bredvid pappa igen!

Vi åkte förbi Casa och hämtade upp Theo och sedan åkte vi förbi verkstan och kramade lite på pappan och så bar det av hemåt!

Molly har alltså en så kallad körtelmage. Det innebär att lymfkörtlarna i magen svullnar vid infektion, på samma sätt som de i armhålorna och på halsen kan göra. Detta kan göra riktigt ont och vara väldigt svårt att skilja från en blindtarmsinflamation, särskilt på små barn där det är svårt att se ordentligt med ultraljud. Nu ska hon vila och få rejält med smärtstillande ett par dagar. Det kan ta upp till två veckor innan man mår bra igen men vi är tacksamma för den diagnosen, jämfört med allt annat de har misstänkt. Dessutom är det viktigt att hon äter, i detta skede mindre viktigt. Så nu blir det favoritmat för hela slanten!

Nu ska hon äta Chicken Nuggets med pommes frites och sötsur sås och dricka milkshake till, sedan blir det sängen för både henne och mig, för sömn blev det ju inte så mycket med i natt...

Tack för all stöttning och uppmuntran från er alla därute, både här på bloggen, via sms, FB, Instagram och telefon. Det betyder jättemycket för oss i en sådan här situation.