Sidor

Leta i den här bloggen

fredag 22 februari 2013

Många tårar har fallit i dag.

Begravningar är ju aldrig roliga men det finns de som är värre än andra. Den vi var på i dag hörde definitivt till den senare kategorin.

Vi har en underbar vän som för många år sedan träffade en fantastisk kvinna. Den här kvinnan hade två barn sedan tidigare, en pojke och en flicka. Så mysiga,  härliga ungar! Pojken var lika gammal som Ludvig och flickan ett år yngre än Linnea och de hade väldigt kul tillsammans när vi träffades. I februari 2004 fick vår vän och kvinnan en gemensam son, som tyvärr föddes ganska mycket för tidigt med allt vad det innebär.  Sjukhusvistelser sondmatningar och oro. Efter ett tag stabiliserades tillvaron för dem och de kunde börja njuta av livet som trebarnsfamilj.

Den 29/11 samma år hände det som bara inte får hända. De två större barnen var tidigt på morgonen i vintermörkret, på väg till skolbussen och den sjuårige pojken springer över vägen utan att se bilen som kommer. Sju år! Sju år fick han leva! Då har man ju knappt börjat leva...

Den begravningen är det absolut jobbigaste jag har varit med om. Våra barn var med, Ludvig var bara en liten knatte på sju år och det var hans kompis som låg där framme i kistan med sin nalle tryckt mot ena kinden. Det var öppen kista. När det är en barnbegravning brukar det rekommenderas, då ser barnen att det "bara" är deras vän som ligger där. Är kistlocket på så snurrar fantasierna iväg och det blir snabbt spöken och monster av vännen istället.

Att se storasyster gråta otröstligt, att se mamman falla ihop framme vid kistan, att se släktingarna bära ut den lilla, lilla kistan till den väntande bilen... Nä, det går inte att beskriva de känslorna med ord...

Åren gick, minsta lillebror blev en stor liten kille och livet kom på rätt köl för familjen igen. Då började mamman må dåligt, magen krånglade. Magcancer! En otroligt agressiv cancer. Den 1/7-2010 förlorade de två barnen sin mamma och vår vän sin fru!

Begravning igen. Fruktansvärd även denna. En 16-årig tjej som sett både sin lillebror och sin mamma dö. En 6-årig liten kille som måste vänja sig vid att aldrig mer kunna krama sin mamma.

Vår vän och de två barnen lyckades på något ofattbart vis samla ihop sig ännu en gång. Börja leva igen. Vår vän hittade, till allas lycka, kärleken igen! Efter ett tag får vi den fantastiska nyheten att de väntar barn, att ett nytt litet liv ska se dagens ljus! Då börjar storasyster må dåligt. Med en mage som krånglar...

Den 24/1-2013, på sin 19-årsdag, förenades den här fina tjejen med sin lillebror och sin mamma. Det är den begravningen vi var på i dag...

En lillebror som varit med och begravt sin storebror, sin mamma och nu sin storasyster. Än en gång, ord räcker inte för att beskriva...

Nu finns dock en ljusglimt! Bara någon vecka efter att flickan somnat in, anlände den nya familjemedlemmen! Ett hopp om livet och framtiden!

7 kommentarer:

  1. Kram till er!
    Sara

    SvaraRadera
  2. Så otroligt sorgligt,stora kramar till er alla!

    SvaraRadera
  3. Näe, mäe, näe, näe, nu sitter jag och gråter, jag vet inte vad jag ska säga.

    Men du vet, jag vet. Du vet- kram på dom. Och all omtanke i världen.

    SvaraRadera
  4. Men näe så fruktansvärt sorgligt. Att en och samma familj får uthärda all denna smärta och sorg. Hur klarar man det?
    Kram.

    SvaraRadera
  5. Men vad fruktansvärt.. Varför kan man inte dela upp det lite.. varför måste en familj drabbas av allt ont.... Stackars de efterlevande....
    Stackars nära & kära...

    *stor kram till er alla*

    SvaraRadera
  6. Det här var ett av de allra gräsligaste inläggen jag någonsin läst i bloggvärlden.
    Så fruktansvärt!
    Kram

    SvaraRadera
  7. Vissa familjer har banne mig ingen rättvisa alls. Fy sjutton vilken tragisk historia.

    Förstår att det var en tung begravning.
    kram

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...