Det är många diskussioner om döden just nu.

Dijanas begravning i fredags har satt igång mycket tankar hos barnen och framför allt hos Molly. För Theos del, som var med när hans farfar dog, så har döden varit en naturlig del av livet länge men för Molly är detta helt nytt. Vi har alltid sagt att farfar är uppe i himlen bland stjärnor och regnbågar och därifrån kikar han ned på sina barnbarn. Sedan 1 1/2 år springer ju även hans fina hund Bessington med honom också och de busar och har det toppenbra! Där är ju ingen sjuk längre. Därför har det gått ganska bra att förklara att nu är Dijana där också och kramar mamma, mormor och lillebror som redan har varit där några år.

Däremot har det varit oerhört svårt att förstå detta med kroppen. Molly tyckte att det var läskigt att kroppen skulle ligga instängd i kistan och säger gång på gång att hon tycker synd om Dijana som måste ligga alldeles själv där i kistan och sedan ska grävas ned i jorden. Vi försöker förklara att det bara är ett skal, massa döda celler, att det inte är det som är Dijana längre.

Även en längtan efter farfar kommer över henne väldigt ofta nu. Hon har ju aldrig träffat sin farfar, han gick bort innan hon föddes men har alltid varit väldigt närvarande i vårt liv. Vi pratar mycket om honom, tittar på bilder och besöker graven. I dag var det läge attt göra det igen, så jag och Molly åkte dit när vi var på väg för att hämta Theo på kalaset. Molly berättade för farfar om att nu har Dijana kommit upp till honom, så nu har han en till att busa och skoja med och så visade hon leksaken som vi fick bytt på Allum tidigare på eftermiddagen. Nu verkar det ha lugnat sig lite med frågor och funderingar i alla fall.

Nu sover trollen och jag ska fixa lite med tvätten. I veckan måste vi packa för på torsdag överger vi det här landet! För ett tag i alla fall...