Att man kan bli så rädd!

Vi har haft en väldigt trevlig kväll här, tillsammans med Kerstin och Arvid men med ett litet undantag. Molly höll på att skrämma skiten ur oss, om uttrycket ursäktas. Så rädd har jag nog inte blivit sedan Lisa och Linnea var med i en ordentlig bilkrasch med deras pappa när de var små.

Molly och Arvid lekte i lekstugan. Vi har inte ställt ut möblerna i den än efter vinterförvaringen, så det var väl inte så himla roligt att leka därinne. De satte sig på bänkarna på trappen istället och fnissade och pratade. Jag och Kerstin kollade på Theo som lekte mästerfotograf och tog vackra närbilder på blommor som dyker upp här och var i trädgården. Därför såg vi inte vad som hände men helt plötsligt ger Molly upp ett illtjut och gråter i högan sky. Jag vänder mig mot henne och ser henne ligga utsträckt i gräset vid sidan av lekstugan och förstår genast vad som har hänt. Hon har klättrat upp på staketet som omger lekstugetrappen, satt sig däruppe och ramlat ned baklänges! Jag blir alldeles iskall och rusar fram till henne. Nu gråter hon hjärtskärande och säger ajajajaj. Jag vågar först inte röra henne, utan frågar var det gör ont någonstans och det visar sig att det "bara" är på huvudet det gör ont. Då vågar jag plocka upp henne och försiktigt bära in henne till vår säng. Hon har rejält ont i bakhuvudet men ingen annanstans. Jag kollar med 1177 och får rådet att hålla henne under uppsikt det närmsta dygnet, så hon inte har fått hjärnskakning.

Men med tanke på hur hon har ruschat omkring här med Arvid efteråt, så känns inte det som så särskillt troligt! Full fart är nästan en underdrift!

Här är mästerfotografen i precis samma ögonblick som Molly ramlade. Han går verkligen in för det här med fotograferingen.

Men som sagt, vi har haft väldigt trevligt också. Grillad karré med grönsaker och klyftpotatis är fantastiskt gott.

Med det här fina sällskapet har man aldrig tråkigt, mycket prat och skratt blir det! Klockan hann bli en hel del innan vi kom på att titta på den.

Men nu har Kerstin och Arvid åkt hem och de här busfröna sover och snart gör jag det också.

I morgon ska Theo på kalas! Det är tre tjejer i klassen som har 7-års kalas och Theo ser jättemycket fram mot det. Under tiden tar nog Molly och jag en härlig promenad i det underbara vädret. Om Theo släpper iväg oss, vill säga, det händer att han vill att vi ska stanna på vissa kalas...