Vår Bessington finns inte mer.

Inte här på jorden, hos oss i alla fall. Theo vet bestämt att han är uppe hos farfar, i stjärnorna. Där är de båda pigga, starka och friska och springer runt och busar så det står härliga till och bara har det alldeles fantastiskt underbart!

Min bror har nu ikväll fått komma hem från Näl i Trollhättan, en blindtarm fattigare och ett rejält, ömmande sår rikare. Han får bli ompysslad hos mamma och pappa ett par dagar.

Min syster är också hemma från sjukhuset efter sin hemska köldallergireaktion. Medicin och observation var resultatet för henne.

Och till sist. Jag behöver, tackolov, inte skriva det viktiga inlägget för Lisas skötsamma och plikttrogna vännina är hemma välbehållen igen efter att i 1 1/2 dygn varit spårlöst försvunnen. En mobiltelefon som hade stängt av sig utan att ägarinnan observerade detta resulterade i mångas oro, polisanmälan och efterlysningar. Men ett lyckligt slut på en hemsk historia, det är ju det som är det viktiga!

Sådärja, det har varit en nervpåfrestande period men mycket har ju löst sig väldigt bra.

Men med Bessington har jag svårt att känna något positivt med den lösningen just nu. Jag vet ju att han mådde riktigt dåligt och hade väldigt ont det sista och att han ändå var 12 år och hade levt ett helt fantastiskt härligt liv däruppe i Bovall! Men usch vad vi saknar honom! För att inte tala om hur Marianne och Reine har det! Så tomt utan deras lilla älskling! Så tomt!

Labbe åkte upp i morse för att kunna vara med under dagen och kunna säga adjö ordentligt. De var ute på en sista promenad och Bessington fick hur mycket godis han ville innan det var dags att ge sig av till veterinären. Där gick allt jättebra och Bessington var inte allt för orolig utan somnade in stilla omgiven av dem han tyckte bäst om i hela världen!

Bessington, vi saknar dig massvismest! Vår älskade busvovve!