Mamma arg Ja.

Det berömda 2-års trotset slår till med full kraft! Det är en helt otroligt envis tjej vi har! Hon tog en av Theos saker i går, slet den ur handen på honom. Jag blir ju självklart arg på henne och ber henne ge tillbaka den till Theo. Nä, får jag till svar! Då tar jag den ifrån henne och ger den till Theo. Molly står en stund och blänger på mig och Theo, varpå hon marscherar in på sitt rum, kryper upp i fåtöljen och inleder operation tjurning. Hon startar med att gråta hjärtskärande, för tårar brukar ju alltid fungera. När den önskade effekten uteblir övergår hon till formatet "Tyst protest".

Jag går in till henne efter någon minut och frågar om hon ska komma ut till oss andra. Hon höjer långsamt blicken, tittar surt på mig och vänder bort ansiktet och försöker korsa sina korta, knubbiga armar.

Jag går ut ur rummet och kommer tillbaka en stund senare och precis samma procedur utspelar sig. Det är först efter 20-25 minuter som fröken tycker att vi lidigt länge nog och kommer ut.

I dag blev det en diskussion vid middagen om att äta eller inte. Molly var helt bestämd på ett inte och jag och hennes far var av motsatt åsikt. Tillslut tar hon en torskbit i munnen bara för att spotta ut den. Molly, nu blir jag arg på dig, när du spottar ut maten. Hon tar en ny tugga, spottar ut den och jag blir arg igen. Haha, mamma arg Ja, får jag då glatt till svar! Tror barnet att det är något positivt när någon blir arg på någon annan, eller vad??

Detta upprepas några gånger till med samma glädje över arg mamma mellan varje varv och sedan tröttnar vi och lyfter ned henne och säger åt henne att gå ut ur köket. Snabbt stolpar hon in på sitt rum och upp i fåtöljen och börjar stortjuta! Länge! Till sist går Labbe in till henne och lyfter upp henne, då snyftar hon, mamma arg Ja. Nu hade poletten trillat ned. ;-)

Resten av kvällen har vi fått ägna åt att försäkra henne om att ingen är arg på henne längre. Inte mamma, inte pappa, inte Pia (Lisa), inte Nea, inte Lolo (Ludvig) och inte Theo heller. Och när vi gått igenom alla, så har vi fått börja om igen...

Linnea är sjukskriven den här veckan och låg och sov när jag, Molly och Lisa åkte ned till Allum. Vi väckte henne och frågade om hon ville följa med men hon orkade inte men det var ok att vi åkte. När vi sedan precis ska åka från Allum ringer hon och stortjuter. Då har hon drömt massa läskigt, vaknat mitt i drömmen och inte haft en aning om var vi var, trodde att allt det jobbiga i drömmen var verklighet. Jag börjar då skratta åt henne och förklarar för henne att vi är ok och att vi faktiskt hade pratat med henne innan vi åkte. Till slut upphörde snyftningarna och hon lugnade sig. Hon hade inte den blekaste om att vi faktiskt hade pratat med henne och vart vi åkt. Då är man trött!

Published with Blogger-droid v1.6.9