Treåringar är ett väldigt speciellt folk...

Vi fick lite finbesök här hemma i dag.

Arvid och Victor hängde med hem efter Casa...

och med tanke på Victors diet, så fick även mjölkmaskinen hänga på...

När vi alla kom hemramlandes var det mellanmålsdags för barnen och Arvids blodsocker var nedtryckt ändå ned i tåspetsarna. Allra helst ville han bara ligga på golvet och leka våt trasa. Äta ville han absolut inte göra. Fast mat ville han ha. Men inte korv. Men han var hungrig. Inte. Och korven han absolut inte ville ha, den ville han ha både senap och ketchup på...

Molly blev så fascinerad av detta, så hon satte i sig hela sin korv OCH bröd av bara farten och korv står väldigt högt upp på hennes "går-inte-att-äta" lista.

Efter maten ville de gå ut. Eller inte. I alla fall inte med skor på. Fast stövlar gick bra. För Arvid. Absolut inga stövlar på Mollys fötter (hon som annars tar varje tillfälle i akt för just dessa fotbeklädnader), där skulle de vara just de springskorna, med dragkedja, som hon måste ha hjälp med att få på, inte de andra som hon fixar själv.

De var ute i trädgården på baksidan och lekte men helt plötsligt blir det så där oroväckande tyst. Vi ropar och letar men får inget svar. Då ser jag två huvuden som står inne i lekstugan och kikar ut genom fönstret utan att ge sig tillkänna. Nåväl, de var lokaliserade i alla fall.

Kerstin och jag satt i köket och gullade med Victor och kollade till vildingarna då och då. När Kerstin går ut ser hon sin högt älskade son stå och asgarva helt näck, sånär som på gummistövlarna han inte skulle ha på sig. När Kerstin ropar på honom, förbyts det lätt hysteriska skrattet i dito gråt, det är nu han kommer på att det faktiskt inte är sommar och varmt ute längre. Kerstin går och plockar upp hans kläder, som visar sig vara dyngvåta. Det visar sig att han har blivit våt när han satte sig på Theos traktor och insett att det inte är bra att vara ute i kylan och leka med blöta kläder. Mycket bättre då att ta av sig dem.

Under tiden som detta skådespel pågår, sitter Molly på lekstugans farstukvist och stortjuter. Hon vill att Lisa ska hjälpa henne på med springskorna. De där med dragkedjan på, som hon varit så duktig och tagit av sig när de lekte i lekstugan. Det är bara det att Lisa är inte hemma och kommer inte hem än på några timmar, vilket Molly är väl medveten om.

Theo och hans bonuslillebror, Victor (Theo är väldigt putt på sina tråkföräldrar, som förvägrar honom ett till syskon och kom på den geniala idén att låna Victor som lillebror ) däremot, har skött sig exemplariskt hela tiden!

Kerstin och pojkarna stannade på middag och fick sig en delikat korvstroganoff till livs. DÅ var Arvid hungrig och satte i sig två stora portioner.

Även Molly har ätit bra idag. Hon hörde ju när jag och doktorn pratade om att hon inte går upp i vikt och hur viktigt det är att hon får i sig tillräckligt med mat. Jag är inte jätteorolig för detta, hon utvecklas ju som hon ska, är frisk och pigg och glad. Dessutom så går hon ju inte NED i vikt längre. Och det är ju igen, med bästa vilja i världen, som kan påstå att hon ser undernärd ut...

Efter middagen busade Labbe lite med treåringarna i soffan medan Kerstin förberedde för hemfärden. Undrar jag om de han ut från vår gata innan Arvid slocknade?

Molly har ju, i dag, visat att hon är så stor, så hon inte behöver använda anknäbben längre när hon tar medicinen! Den ska hon numera, förutom att busade med pappa med, använda på alla sina Lisebergskaniner och andra gosedjur.

I morgon är det min tur att gå till läkaren. Ett möte med reumatologen. Igen...