Tidigt i morse blev jag väckt av telefonen. Linneas nummer. Men det är hennes kompis, Amanda som ringer. Linnea är på sjukhuset igen. Nya kramper, svimningar och ensidigt synbortfall. Igen! Vi trodde ju att det hade lugnat ned sig nu, att medicineringen fungerade.
Min pappa åkte ned till henne, dels för att hjälpa henne att prata med läkaren, som inte verkade förstå henne alls utan mer, lite nedlåtande klappade henne på huvudet och dels för att, om hon slipper bli inlagd, ta med henne upp till Lidköping några dagar. Hon ville absolut inte att vi skulle kontakta hennes pappa...
Fick precis sms från pappa. Linnea fick åka hem, så nu är de på väg uppåt. Skönt!
Inte kul att inte kunna komma till henne direkt, när hon ringer och är livrädd och gråter...
Usch ja - att inte kunna åka till sitt barn när det behöver en som bäst - det kan inte vara roligt.
SvaraRaderaNu är jag ju hyfsat ny läsare här hos dig så jag vet inte vad din dotter har för sjukdom men jag hoppas ni kan få rätt medicinering snart så att hon mår bättre och du slipper såna här hemska telefonsamtal.
Kram
Åh, nej. Förstår känslan av att inte kunna ta sig till sitt sjuka barn fort nog. Hoppas i alla fall att hon mår bättre nu, och att det inte händer mer.
SvaraRaderaKramiz
Usch ja... Vad är det som hänt med henne? Vad är det för mediciner ni fått till henne? Har man röngat skallen?
SvaraRaderaHoppas hon mår bättre snart...
Visst är det en otrolig tur att man har sina föräldrar ibland :-)
Krya på Linnea!
Kram